Intervju: Den lilla familjens liv blåstes bort
Vi hinner bara gå några hundra meter från vår bil innan vi möter de första gatumusikanterna i New Orleans. Längs vägen står en man och en kvinna som sjunger gospel och klappar händerna i takt till deras sång. Bredvid kvinnan sitter en liten flicka. Vi stannar och lyssnar. Jag ger dem en dollar. De tackar mig och ber mig filma med kameran medan de sjunger en till låt – bara för oss.
Mannen frågar mig vad jag vill höra; jag svarar att jag vill höra något från New Orleans. Paret börjar sjunga på en jazzlåt och mannen avslutar det hela några minuter senare genom att vissla ett saxsolo. De ber oss att få sjunga ytterligare en sång för oss – vilket vi självklart låter dem göra.
Efter sången undrade Adam och jag varför dessa fantastiska personer stod ute på gatan i kylan och sjöng för småpengar. Det vi fick som svar, kan inte nämnas som något annat än en tragedi i ett land i förfall.
Mannen heter Lee och kvinnan heter Jamie. De har varit gifta i många år och har sedan åtta år tillbaka varit föräldrar åt Jahnica. För femton år sedan var Lee aktiv i det militära och var stationerad på en amerikansk flottbas i San Diego i Kalifornien. På grund av hans färdigheter inom bilar och motorer, fick han efter sin militärtjänstgöring jobb som instruktör åt blivande bilmekaniker. Lee och Jamie köpte ett hus i en av New Orleans mindre glamourösa stadsdelar, och började planerade framtiden.
Men så började Lee uppleva plågsamma smärtor i sin mage. Jamie, som då precis blivit gravid, blev orolig för sin make och skickade honom till en läkare. Där fastslogs det att han var tvungen att operera magen. Lee visar oss sitt stora ärr under tröjan.
- Jag opererade mig, och operationen gick bra. Men eftersom jag inte kunde återgå till mitt jobb som instruktör direkt efteråt, blev jag avskedad. Jag hade inte rätt att vara sjukskriven…
Livet blev direkt tuffare för Lee och Jamie. Och under sensommaren 2005, skulle deras läge försämras ytterligare när orkanen Katrina slog till mot New Orleans med full kraft. Lee berättar hur deras hus slogs sönder och samman av stormen, och om hur deras liv sånär tog slut den dagen.
- Vi hade ingen möjlighet att evakuera. Hela vårt hus täcktes av de enorma vattenmassorna som svepte in över staden och stora delar av vårt hus totalförstördes. Min fru var då gravid och jag gjorde mitt yttersta för att rädda henne undan alla vrakdelar och all bråte som virvlade runt i vattnet. Medan jag simmade med henne på min rygg, skadade jag mig och fick bland annat metallsplitter i ögat.
När Lee och Jamie räddats undan naturkatastrofen lades Lee på nytt in på sjukhus. Hans vänstra öga var svårt skadat efter metallsplittret, men läkarna gjorde inte allt vad de kunde för att rädda Lees syn.
- Om jag hade haft en bättre sjukförsäkring hade jag kanske kunnat se med båda mina ögon idag. Men jag hade bara råd med den billigaste försäkringen, och då försämrades mina chanser. Nu är jag blind på ena mitt öga och givetvis är det svårt att få ett jobb med det handikappet.
Och ett jobb med en inkomst är precis det denna lilla familj behöver.
När New Orleans hämtat sig från chocken som orkanen Katrina blåste med sig, hade Lee och Jamie varken jobb, pengar eller boende. Deras dotter Jahnica skulle precis födas, när de fick tag i en hyreslägenhet som var så pass billig att de hade råd att betala för den med de besparingar som de hade.
Och så knatade livet på i nästan åtta år. Lee och Jamie klarade att ge kläder och mat till sin dotter, men det fanns aldrig pengar att slösa.
Så kom hösten 2013 och en morgon gick rören i hyreslägenheten sönder. Hyresvärden var tvungen att be sina hyresgäster att lämna sina bostäder, eftersom byggnaden var tvungen att genomgå en omfattande restaurering. Återigen saknade familjen ett boende.
- Sedan två månader tillbaka har vi varit hemlösa. Vi har sjungit på gatan varje dag för att ha råd med husrum över nätterna. Det finns ett motell i närheten där vi brukar sova som kostar ungefär 56 dollar per natt (motsvarande cirka 355 kronor per natt). Beroende på om hotellet har många gäster eller inte så varierar priset. Idag är det onsdag, så då borde det kosta lite mindre.
Jag kastar en snabb blick i familjens insamlingsbössa. Där ligger inte mer än kanske femton dollar.
- Om vi inte har råd med tak över huvudena, får vi tillbringa natten utomhus. Det är riktigt kallt...
Jag frågar Lee om hans förhoppningar om framtiden. Han är tyst en stund innan han svarar.
- Jag hoppas att jag får ett jobb snart. Och att vi hittar ett boende. Men vi måste hitta ett boende för under 700 dollar i månaden (motsvarar cirka 4 600 kronor i månaden) för att jag ska ha råd med min socialförsäkring* och det lilla statliga bostadsbidraget. Sådana bostadspriser går bara att hitta i de allra oroligaste och sämsta kvarteren här i stan, men vi har inget val…
Lee suckar. Han berättar att han skäms för sin nuvarande situation.
- Människor tror att vi är alkoholister eller drogmissbrukare eftersom vi lever på gatan. Men det är vi inte. Vi har bara haft riktigt mycket otur. Tyvärr är det inte många människor som stannar till och frågar oss vilka vi är, som ni har gjort, utan de går istället vidare med förutfattade meningar.
En man kommer fram till oss där vi står på gatan och hälsar på Lee. Det verkar vara en av hans vänner. Adam och jag bestämmer oss för att bege oss, och tackar familjen för att de sjungit för oss och berättat sin livshistoria. Vi kramar om Lee, hans fru och hans dotter. Jag tar upp min sista dollarsedel. Det är en tjuga. Typ 135 kronor. Det är inte mycket, men det enda jag har. Jag räcker över den till Lee och hans tackar oss med ytterligare en kram. När vi börjat gå bort från familjen, ropar Lee efter oss:
- Gud välsigne er! Och lova att be för oss!
Jag vände mig om och vinkade. Suckade djupt. Vilka fantastiska människor, så oförtjänta ett öde som detta… Jag kan bara hoppas för resten av min tid på denna jord att deras liv ska bli bättre. Ingen människa ska behöva låta sitt barn växa upp på gatan. Ingen människa ska behöva leva ett liv i otrygghet. Det är dags för USA att vakna. Det finns en hel del problem att ta tag i!
Simon Isaksson
