Som att tvätta ögonen med honungsbalsam från himlen
GRAND CANYON Våra ögon börjar ta skada. Våra sinnen överhettas. Våra själar har lämnat våra kroppar så många gånger nu. Under de senaste tre dagarna har vi överdoserat naturupplevelser och alla ord börjar att ta slut. Vilken makalös natur det finns i New Mexico och i Arizona.
Idag har vi sett det kanske mest fascinerande i hela Nordamerika. Och jag vet inte vad jag ska skriva. Har suttit i flera timmar och försökt att formulera mig, men mina tankar förs hela tiden tillbaka till utsikten över Grand Canyon. Och jag befinner mig gärna där igen, och igen, och igen, och igen.
Grand Canyon är för stort för att en människa ska kunna förstå hur mäktigt det verkligen är. Allt TV-tittande och bokläsande gör att hjärnan omvandlar det ögat ser till en fantasi. Inte kan det väl vara på riktigt? Det måste väl vara en film? Inte står väl jag här i verkliga livet och lyssnar till fåglars vingslag och ser ut över ett oändligt hav av mark?
Vi åkte från motellet i Camp Verde, Sedona, upp till Grand Canyons östra passage. Sedan åkte vi på en kurvig skogsväg längs med Grand Canyon tills vi, efter många timmar, lämnade nationalparken genom den södra passagen. REKOMENDERAT! VILKA VYER!
Det är som en annan planet. Det är bara att tacka och bocka för denna skapelse, för denna gåva till oss jordbor.
Dessa bilder, med rosa himmel och stjärnor, är tagna i becksvart mörker med hjälp av kamerateknologi och Adams kunskaper. De blev dock lite gryniga, eftersom jag glömde en del av min kamerautrustning hemma...
Återigen en natthimmel som får en att känna sig både så liten och så stor samtidigt. Tårarna är inte långt ifrån att böja rinna, när ögonen möter alla stjärnor i skyn.
Simon Isaksson
