usatoday.blogg.se

 

 

 

 

Vi åker på motorvägen mot Detroit. Vid sidan av oss syns de västra förorterna. En kyrka är sönderslagen, och nedklottrad. Ett hus har rasat samman. Ett trafikljus har körts i backen. Vägen delar sig och vi fortsätter mot Downtown Detroit. Skyskraporna i centrum tonar upp sig mot den gråa himlen. En spellista med stadens son Eminem hörs i bilens högtalare.

 

Vi tar avfarten som leder oss in i hjärtat av staden. Eller rättare sagt det som en gång var hjärtat. Nu för tiden är det en grå plats med plywoodskivor för höghusens fönster och för länge sedan stängda fabrikslokaler. Överallt klotter, glassplitter och påbörjade - men hastigt avslutade - ombyggnationer. Då och då polissirener.

 

Det var så här jag hade föreställt mig Detroit. Smutsigt, trasigt och nedgånget. Ruggigt, övergivet och lite otäckt.

 

Men så möts vi plötsligt av ett annat Detroit. Vid stadens baseballarena lyser livets ljus. Supportrar till stadens hockeylag har samlats för att värma upp inför Nyårsdagen. Då är det dags för Winter Classic , där stadens svenskinspirerade hockeylag ska ta emot närmaste rivalerna från Kanada i ett utomhusspektakel strax väster om Detroit.

 

Det är ofta idrotten som får Detroits invånare att glömma bort den bistra verkligheten. En bankman vi träffar på en bank berättar att han följer alla Detroits lag slaviskt. Vare sig det är amerikanska fotbollslaget, baseballaget, hockeylaget eller basketlaget som spelar, tittar han. Bankmannen är uppvuxen i Detroits förorter och delar inte våra fördomar mot staden. Han älskar Detroit. Detta är hans hem och han skulle aldrig vilja byta det mot något annat. Tre av bankmannens kollegor stämmer in: med stolthet rekommenderar de oss platser att se, saker att göra och restauranger att besöka. Vi tar till oss informationen och gläds av värmen de ger oss, men inser också dystert att vår enda dag i Detroit inte kommer att räcka för att se allt vi blir tipsade om.

 

Efter en kombination av lunch och middag på stadens Hard Rock Café stiger vi ut till ett Detroit i skymning. Himlen är fortfarande grå, byggnaderna är fortfarande trasiga, men Detroitborna har trotsat alla negativa vindar och målat staden färgglad av julbelysningar.

 

Vi letar på vår parkerade bil och börjar ta oss ut ur staden och hela landet. Tiden räcker inte till, men om den gjort det hade jag mer än gärna stannat längre för att kunna svepa i mig den märkliga atmosfären. Förfallet i kombination med kärleken och stoltheten för tankarna till Neapel vid Vesuvius fot.

 

Detroit har, under de få timmar vi vistats där, gjort ett starkt intryck på mig. Allt är så vackert, fast ingenting är särskilt fint. Stämningen är så välkomnande, fast samtidigt så motbjudande. Om någonting någon gång känts som på riktigt, så är det Detroit. Fast ändå inte. Att vara i Detroit är som att kliva rakt in i ett konstverk målat av Verkligheten själv. Alla känslor som är komprimerade i den lilla, ekonomiskt fattiga staden, gör den till en plats fylld av enorma rikedomar.

 

Om någonting kommer att ta Detroit ur den ekonomiska krisen, är det Detroit själv.